av Det var sent. Inte midnatt, men tillräckligt för att mörkret skulle kännas på riktigt. Jag körde över Orust efter ett besök hos en vän i Henån. Bilradion spelade svagt i bakgrunden, men det mesta av ljudet kom från däcken mot den smala vägen och syrsorna utanför. Det är lätt att glömma hur mörkt det kan bli på landet. Och hur vackert.
Ljusen från gårdarna låg som stilla öar i landskapet. Ett fönster här, en veranda där. Alltid det där varma gula ljuset, aldrig det blåvita man ser i städerna. Det var som att varje hus ville berätta att någon var hemma. Att någon andades, tänkte, kanske satt med en kopp te och en bok.
När det sändes kvällsprogram brukade jag ibland tänka på de där lyssnarna. De som inte sa något. Som aldrig ringde in, aldrig skrev, men som fanns där. Som kanske just satt i ett sånt där hus, med lampan tänd, och lyssnade utan att ge sig till känna. Jag brukade hälsa till dem ibland. Inte med namn, förstås. Bara ett enkelt: ”Och till dig som sitter där i mörkret, god kväll.”
Det var ett sätt att säga: Jag vet att du finns. Och jag tänker på dig. Inte som en högljudd röst, utan som ett ljus i natten. Något som finns där när man råkar köra förbi, eller när man söker sig tillbaka till något bekant. En plats att slå på, för att känna sig mindre ensam.
