av Det var en av de där dagarna i september då sommaren inte riktigt vill ge upp. Luften var varm, men inte längre hög. Ljuset hade börjat bli mer snett, som om solen själv var trött på att stå rakt upp. Jag satt på en bänk i Hunnebostrand med en sillmacka i handen och en termos kaffe i knäet. Inget märkvärdigt alls, egentligen. Men det var något med stunden som kändes ovanligt tydlig.
Två kvinnor i 60-årsåldern slog sig ner bredvid mig. De kände inte mig, jag kände inte dem. Men det dröjde inte mer än ett par minuter innan samtalet var igång. Vi pratade om affären som lagts ner, om bryggan som blivit lagad efter stormen, om barnbarn som kommit på besök under sommaren. Det var som om ortens rytm smittade av sig på samtalet – lågmält, men närvarande.
När man jobbar med radio lär man sig att lyssna efter tonfall, inte bara ord. Och deras röster var som Bohuslän själv. Lite sträva, med kantiga r. Men också med värme. Det var ingen dramatik i vad de sa, men det fanns en botten. Det är så mycket som ryms i enkla ord när man säger dem på rätt sätt.
Vi sa hej då efter en stund, och jag gick vidare mot bilen. På vägen tillbaka slog det mig att det kanske är just det där som är Bohuslän – samtalen som uppstår utan anledning, utan brådska. Kanske är det också så det ska få vara framöver. En plats där man bara slår sig ner en stund. Lyssnar lite. Pratar lite. Och så går man vidare, lite varmare.
