av Det finns ett särskilt ljus som smyger sig in över Lysekils klippor just innan solen går upp. Inte det dramatiska, rosaskimrande skådespelet som turister brukar fotografera på sommarkvällarna, utan det första, försiktiga blå som gör att havet nästan ser ut att andas. Kanske är det bara inbillning, men när man stått där ett par gånger känns det som att hela landskapet vaknar i takt med ens egna andetag. Det är stilla. Inte tyst, men stilla.
Minns en morgon när kaffet var ljummet, datorerna tuggade igång långsamt och ljudbordet hade sin egen vilja. En gång i november, när vinden låg på från sydväst, pratade jag med en äldre herre. Han ville bara säga att han stod nere vid kajen med sin termos som han brukade. Det blev ett kort samtal. Vi pratade om måsarna, om hur fiskmåsarna verkade skrika mer när luften var fuktig, och så lade vi på. Men jag glömmer det aldrig. Precis som det där ljuset över Lysekil. Inte överdrivet, inte högljutt. Bara där.
En annan dag, då det regnade i Smögen. Inte det där dramatiska ovädret som skrämmer bort båtturisterna, utan ett finfördelat, envist duggregn som la sig som ett fuktigt filter över allting. Ljudet av regn på trädäcket var mjukt, nästan vänligt. Och trots vädret satt folk kvar på bänkarna med jackorna uppdragna, som om det fanns något slags trygghet i att inte låtsas om det.
Vi ville veta av människor vad Smögen betydde för dem, men vi märkte snabbt att ingen riktigt ville tala om det. Däremot började folk prata ändå, i kombination med regnet. En kvinna från Uddevalla berättade om hur hennes pappa brukade ta med henne hit för att köpa glass när hon var liten. Hon sa att hon fortfarande kände doften av nystekt strömming varje gång hon hörde måsarna.
En äldre man, klädd i galon och med en fiskekniv i bältet, talade tyst om sin ungdom. Han sa att han nästan aldrig pratar om det längre, men att han jobbat på sjön i tjugosju år. När han sa det lät det inte som skryt, utan som ett konstaterande. Han berättade om nattvakter, om stjärnhimlar som aldrig syntes från land, och om en gång när de fick motorhaveri utanför Helgoland. Det var inget spektakulärt i berättelsen, men rösten hans bar på en tyngd som bara kommer av att ha sett horisonten tillräckligt många gånger.
Regnet la sig som ett brus över stunden, vinden stal några stavelser. Men ändå kändes det äkta. Det var minnen som sipprade fram i sin egen takt, utan manus. Smögenbryggan förvandlades till en scen där varje bänk kunde vara ett vittnesmål, varje person en levande bok. För samtalen i regn säger mer än intervjuer i solsken.
