av Det är något med ljuden i en småbåtshamn när vinden mojnar. Master som slår mot varandra med metallisk rytm, snäckskal som knastrar under skosulor, röster som bärs över vattnet utan att man riktigt vet varifrån de kommer. Jag satt på en av de fasta bänkarna i Grebbestad, en sen eftermiddag i maj, och bara lyssnade.
Det var innan säsongen dragit igång på riktigt. Några få båtar låg förtöjda, men kajen var inte fylld av marknadsstånd och turister än. Det fanns en slags väntan i luften, som om hela platsen höll andan. Jag gillar Grebbestad bäst så. När det ännu är på väg att bli.
Bakom mig satt två yngre killar och spelade gitarr. En av dem sjöng lite för tyst, den andra försökte hänga med i ackorden. Det lät inte som något som var tänkt att höras, men det hördes ändå. En kvinna med barnvagn gick förbi, stannade upp och log mot dem. Inget sades. Bara det där leendet. Jag tänkte på hur sådana ögonblick var precis det vi brukade försöka fånga i radion. Det där osagda, det där som händer när människor delar ett rum, en plats, ett ljud.
Det var ännu en gång ett försök att spegla vardagen, inte förstärka den. Ibland lyckades vi. Ibland inte. Men eftermiddagen vid Grebbestads hamn påminde mig om varför vi ens försökte. För det finns ett värde i det där lågmälda. I det som inte kräver uppmärksamhet men som ändå förtjänar den. Kanske är det det Bohuslän gör bäst. Får oss att stanna upp, bara för att lyssna.
